Böcker & Rödvin

Till er alla, från oss alla Genom att skapa denna bloggen har jag skapat ett offentligt rum för litterär debatt. Utan att gå närmare in på det rent akademiskt (med min bakgrund som Litteraturvetare) men eftersom det blev relativt mycket uppståndelse så bestämde jag mig för att skriva ett svar på tal där jag belägger argumentet för att använda detta utrymmet som jag vill. En recension är fortfarande en recension och kräver inte samma akademiska utrustning, det är mer en subjektiv åsikt som kan användas fritt i detta rummet.  Jag har dramatiserat hur bloggaren går från provokatör till sitt ”riktiga” själv. Jag har gjort det efter hur Sarrimo (2012: 192-196) beskrivit några bloggares särskilda marknadsföringsstrategi. Mina recensioner var menade att vara uppseendeväckande (a.k.a. ”trolling”) för att få medial uppmärksamhet. Det ingår i min plan att lansera sig själv som kritiker. Ni vet, här, i min digitala salong, finns inte ”de traditionella mediernas grindvakts- och ansv...

Vill du känna dig illa till mods när du tittar på wienerbröd hädanefter är Kerstin Thorvalls roman, Det mest förbjuda , något för dig. Ännu en författarinna strävar på balansen mellan estetisk frigörelse i form av ett verk mot osmakligt utelämnande av överdrivna sexuella drifter för att trissa upp intresset och priset för en roman som annars är som bäst en medelmåttig läsning på tåget från Göteborg till Stockholm. Boken, som handlar om ”Anna” delar med sig av snabba meningr med spretiga tankegångar. Frågan är om Thorvall vill vara jaget eller jaga bort jaget hon försöker frigöra i denna boken. Oavsett så är jakten grå, menlös och intetsägande. Här kan vi definitivt diskutera moral vs estetisk. Vem vinner? I denna boken, ingen. Thorvall är inte tillräckligt estetiskt tilltalande för att komma undan med de lögnaktigheter som boken ska behandla. Kan man förfina moderns förfall? Det går att argumentera för att ifall att framställningen hade varit något bättre, att innehållet hade fun...

Att läsa Maja Lundgrens Myggor och Tigrar är lika med död åt hederskodexen, om det nu finns någon sådan. Jag menar, det fula spel kultureliten spelar, är helt enkelt något allmänt accepterat, så har det vart i alla tider. En ren och skär hämndaktion från Lundgrens sida, där hon sätter knivar i ryggen på de som inte förtjänat det. Och vad är grejen med camorran? Känns väl sådär autentiskt att utifrån enbart observation kunna berätta en historia som inte är hennes att berätta. Detta är helt klart en berättelse från en sårad kvinna som tror att världen är emot henne. Augustpriset har aldrig känts längre bort.                                                                 ...