Litteraturvetarens försvarstal

Till er alla, från oss alla

Genom att skapa denna bloggen har jag skapat ett offentligt rum för litterär debatt. Utan att gå närmare in på det rent akademiskt (med min bakgrund som Litteraturvetare) men eftersom det blev relativt mycket uppståndelse så bestämde jag mig för att skriva ett svar på tal där jag belägger argumentet för att använda detta utrymmet som jag vill. En recension är fortfarande en recension och kräver inte samma akademiska utrustning, det är mer en subjektiv åsikt som kan användas fritt i detta rummet.  Jag har dramatiserat hur bloggaren går från provokatör till sitt ”riktiga” själv. Jag har gjort det efter hur Sarrimo (2012: 192-196) beskrivit några bloggares särskilda marknadsföringsstrategi. Mina recensioner var menade att vara uppseendeväckande (a.k.a. ”trolling”) för att få medial uppmärksamhet. Det ingår i min plan att lansera sig själv som kritiker.

Ni vet, här, i min digitala salong, finns inte ”de traditionella mediernas grindvakts- och ansvarig utgivare-system” (Sarrimo 2012: 186). Jag skriver mina inlägg och redigerar som jag vill – precis som ni kan kommentera och redigera som ni vill. I denna digitala offentlighet är debatten öppen för alla. Jag tänker mig att denna medieform kan visa på att det inte alltid är lätt att avgöra vart gränsen mellan privat och offentligt går. 

Enligt t.ex. Thompson (1995/2001: 152,158) har mediernas utveckling haft avgörande inverkan på offentligheten och försett den både med nya möjligheter och risker. I förlängning anser jag, i linje med t.ex. Tomas Forser (2002) samt Forslid och Ohlsson (2009), att det till och med är mer givande att tala om flera offentligheter där min blogg är kan ses som en deloffentlighet i den digitala.