Myggor & Tigrar: Maja Lundgren - recension



Att läsa Maja Lundgrens Myggor och Tigrar är lika med död åt hederskodexen, om det nu finns någon sådan. Jag menar, det fula spel kultureliten spelar, är helt enkelt något allmänt accepterat, så har det vart i alla tider. En ren och skär hämndaktion från Lundgrens sida, där hon sätter knivar i ryggen på de som inte förtjänat det. Och vad är grejen med camorran? Känns väl sådär autentiskt att utifrån enbart observation kunna berätta en historia som inte är hennes att berätta. Detta är helt klart en berättelse från en sårad kvinna som tror att världen är emot henne. Augustpriset har aldrig känts längre bort.                                                                                                                                
Är man en bevandrad litteraturvetare, så känns det nästan lite pinsamt att läsa Myggor och Tigrar, ful-litteraturen borde inte ens få bli recenserad och det är synd att den fått så mycket uppmärksamhet som den fått, detta har ingenting med #metoo att göra. Att vara kränkt är en del av det nya kulturlivet, vem går inte runt och känner sig missförstådd och sårad nu för tiden? Men att göra ett spektakel av en obesvarad kärlek eller av machokulturen hjälper ingen. Hade det varit tvärtom, att jag hade skrivit en bok om hur kvinnan jag ligger med är som en död fisk i sängen, eller påstått att min mamma slog mig när jag var liten eller jag kanske till och med att bekänner att jag såg min chef och hans chef i en intim ställning i städskrubben, eller att jag ger kassörskan en komplimang, då är det helt plötsligt en annan ton i diskussionen. Nej, Denna bok är inte mer än skriberat fikarums skvaller som bäst skulle lämnats där. För att rensa paletten av den surnade smaken av bitter kvinna kan jag rekommendera Dan Josefssons svar på tal. Men ja, allt detta gör Maja Lundgren och blir publicerad av ett stort förlag och får skriva vad som helst. Förstår ni mitt problem? Skvaller säljer och varför människor valt att köpa boken är för att publiceringen och ryktena kring den gjorde det svenska folket nyfiket och hungrigt efter skvaller och en fortsättning på #metoo rörelsen, för gud förbjude om någon man skulle komma undan den! Bara för att man är en offentlighet i offentligheten är det inte självklart att varje litet snedsteg man gör måste dokumenteras och visas upp, är priset man måste betala för det total genomskinlighet?

Betyg: 1,5/5 Rödvins flaskor. (Det är dock mindre än vad som krävdes i konsumtion för att komma igenom boken)

Tills vi ses igen!
// Röddan

Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Ok, Röddan. Är det inte just inställningen ”hade det varit en man” som är det faktiska problemet här? Det har alltid varit en man.

    Om nu ”det fula spel kultureliten spelar” är ”något allmänt accepterat” som ”vart i alla tider”, hur ser du då på klassiska karikatyrer av makthavare? Anser du det fult, rent litterärt, att Dante dömde politiskt oliktyckande till helvetet? Eller att Shakespeare förvrängt bilden av såväl Macbeth som engelska monarker? Ok, deras skildringar gällde döda. Men kulturlivet (för att inte nämna världshistorien rent generellt) har varit och är fortfarande mansdominerat. Att du dessutom själv betraktar Myggor och tigrar som ett ”spektakel... av machokulturen” är väl, om något ett bevis för detta? Skvaller eller inte, tror du inte hon gör en poäng med namngivandet?

    Vare sej det rör sej om autentiska framställningar eller överdriven fiktion finns det ju värde i litteratur som samhällskommentar. När Lundgren namnger kulturpersoner ifrågasätter hon inte bara deras sociala ställning, hon ifrågasätter hierarkin som sådan. Hon öppnar upp kulturelitens manhaftiga ridå och låter läsaren bli pigan som gluttar genom nyckelhålet. Drama, gliringar, trakasserier, skvaller och rykten – allt i öppen dager. Priset av det är att ramarna för vad som betraktas som privat respektive offentligt skakas om.

    SvaraRadera
  3. Faaaast, Karl Malmqvist (Malmqvist, Karl, Offentlighetens gränser. Fem kultursociologiska studier av
    kontroverser kring litterära självframställningar i Sverige, 1976–2008, Göteborg:
    Daidalos 2012) som skrivit om Maja Lundgrens Myggor och Tigrar, går han igenom olika mottaganden av boken när den först kom och analyserar dessa. De allra flesta är negativa och förkastar boken som estetiskt dålig och morallös. Recensionerna han skriver om är enkla att få tag i, publicerade i dagstidningar som nu numera finns på nätet. Det släpptes ju en andra upplaga om ni minns? Och i belysningen av metoo rörelsen fick boken plötsligt ett annat mottagande och ingen minns varför den blev förkastad från första början. Boken speglar mycket av det som skett bara de senaste åren- det privata blir allt mera offentligt, och samhällets publika åsikt är av det slaget att ingenting ska gömmas undan. Första upplagan släpptes 2007- internet var på framfart men hade inte nått den toppen vi står på idag, där genomskinlighet är ett faktum om du är känd. Recensioner fanns mest i tidningar och bloggar fanns det väldigt få. Instagram fanns inte.
    Andra upplagan släpptes när metoo var på sin uppgång- mottagandet av boken var helt annorlunda och Lundgren var en pionjär istället för en hämndlysten kvinna. Bokklubbar på nätet läste den,recensionerna skrevs om och träffarna på google blev fler. Här speglar boken den tid vi lever i nu, där det mesta ska vara offentligt och ingenting är egentligen konstigt, vill du dela med dig av tarmproblem så finns det ingen som ens höjer ögonbrynet. Ju mer offentligt privat du är, ju större blir du. Alltså är det ingenting konstigt med hur Lundgrens bok kunde få sig en sådant uppsving. Så i det ljuset så får ju hennes bok en helt annan roll än bara ett brott mot hederkodex.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Litteraturvetarens försvarstal

Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall - recension